Onsdagen 31.03.2010

Här är historien om när lilla Vilma kom till världen...

På onsdagmorgon vaknade jag klockan 6 och hade som vanligt ont i höfterna, jag tyckte även att jag hade lite ont i ryggen men det gick över när jag steg upp. Jag la mig på soffan istället och tittade på tv tills Peter vaknade. På förmiddagen gick vi ut på en promenad och ungefär klockan 11 var vi hemma igen.

Halv 12 högg det till i ryggen och magen på mig och jag flög upp ur soffan och skrek. Inom kommande halvtimme hade jag fyra värkar. Peter ringde Danderyds sjukhus, de sa att vi skulle återkomma när värkarna kom med tre minuters mellanrum. Efter klockan 12 kom värkarna tätare och tätare, mitt i allt kändes det som att jag hade värkar hela tiden. Jag ställde mig i duschen och försvann i en märklig smärtdimma. Tiden gick medan jag stod där och ådrog mig 1:a gradens brännskada av det brännheta vattnet, jag var knappt medveten om vad som hände utanför duschen. Kl. 13.50 satte jag mig på toan i tron att jag skulle kissa, istället sprängdes en ballong och fostervatten flög ut fram över toastolen trots att jag satt ner! Jag ställde mig åter i duschen och började tro att jag skulle vara tvungen att föda där på plats... Fortfarande ovetandes om vad som hände utanför toan. Då kom Peter in och sa att han hade en bra och en dålig nyhet... Han hade pratat med Danderyd igen där de då sa att de inte hade plats att ta emot någon, samma sak var det på alla andra sjukhus i Stockholm... Efter många om och men blev det klart att det närmaste stället som hade plats var i Södertälje. Goda nyheten var att han hade fixat skjuts dit...

Jag kunde inte förstå hur det var tänkt att jag skulle klara av att åka bil i 40 minuter. Hur skulle jag kunna sitta? Hur skulle jag ens kunna lämna duschen och hur skulle jag klara av att klä på mig? Ångesten var total. Till slut lyckades jag i alla fall. Under resan till Södertälje, som kändes som en evighet, fokuserade jag endast på att andas så som de sagt man ska göra och att vi är snart framme, snart får jag hjälp.

15.30 var vi framme vid Södertälje BB och jag fick lägga mig i ett undersökningsrum, jag började bli irriterad för jag kunde inte förstå varför allt skulle ta så lång tid, var var smärtlindringen??? Efter vad som åter en gång kändes som en evighet kom äntligen en barnmorska in. Nästan omgående frågade jag efter lustgasen. Hon skulle undersöka mig först... Förvånad konstaterade hon att jag redan var öppen 9 cm!

Jag flyttades till förlossningssalen och äntligen fick jag lustgasen. Men även om värkarna blev mindre smärtsamma så började jag efter ett tag inte tycka om känslan man fick av att suga i sig en massa gas. Att bli lite lullig i början var trevligt, men efter ett tag kändes det som att jag inte riktigt var medveten om vad som verkligen hände. Jag bad därför rätt omgående om att få en epiduralbedövning. Allt förbereddes och kvart i 5 fick jag själva bedövningen. En kvart senare var jag som en ny människa! Jag kunde öppna ögonen och prata med Peter och all ångest var borta, och jag insåg att jag nog skulle klara av det här! Jag kunde till och med gå upp och gå en stund.

Klockan 20.20 fick jag äntligen börja krysta ordentligt och tjugo minuter senare var Vilma ute! Vilken märklig känsla, all smärta som man upplevt under dagen var som bortblåst! På en låg en liten krabat som var alldeles, alldeles underbar och tittade storögt omkring sig. Det är nog det största och mäktigaste som hänt en! :)

Mammas och pappas lilla älskling!