Om jag trodde att jag var full av hormoner, som gjorde en extra känslig under graviditeten, är det inget i jämförelse med hur det är nu. Syrran påpekade detta en gång, men jag trodde på allvar inte att det skulle vara så farligt. Men nu vet jag bättre.
Efter en gråtattack kan jag inte riktigt förklara varför jag grät. Ibland är det väl bara för att man är orolig för lilla fröken. Ibland gråter jag över att det gör så ont att amma (vilket ingen heller förvarnat en om! Alla påstår dock att det kommer att gå över, men när?!?) Ibland gråter jag för att det är så orättvist för att kvinnan måste gå igenom all möjlig smärta medan mannen inte behöver plågas på nåt sätt... :/ Det känns så orättvist. Och igårkväll var Peter tvungen att åka på jobb, så då grät jag över det. Och så gråter jag över alla löjliga tv-program jag tittar på. Men det brukar jag i och för sig göra i vanliga fall oxå...
Nu kommer vi att få besök de två kommande veckorna, ikväll kommer mamma och pappa och sen kommer Peters bror med sin flickvän. Kanske borde jag förvarna dem och förklara att jag mitt i allt kan börja gråta och att jag troligtvis inte har någon vettig förklaring till varför. Det är hormonerna.
tror no mamm föstar hede föhe :)) o va bra on ha ÄNTLIGEN slåppi iväg !!
SvaraRaderaJag hoppas det blir bättre, så du slipper ti att buri skratt!!!
SvaraRaderaMen det är ju det som är den vettiga
SvaraRaderaförklaringen: hormonerna.
Jag skäms ännu för att jag var så lättretlig och grät och härjade då vi hade gäster medan jag väntade Walter, så jag förstår precis vad du menar. Tina & Mikko fick se en lite annan sida av mig än vad de var vana vid, och oj vad jag skämdes i efterhand.
Kunde kanske vara bra att säga till om det till gästerna FÖRE du börjar storgråta vid middagsbordet. ...fast din mamma hon förstår såklart ändå.
Några dagar har gått och inga tårar än så länge... och det är ju så sant, hormonerna är en vettig förklaring. Hur länge får man skylla på dem då?! :D
SvaraRaderalivet ut :))
SvaraRadera