Om jag trodde att jag var full av hormoner, som gjorde en extra känslig under graviditeten, är det inget i jämförelse med hur det är nu. Syrran påpekade detta en gång, men jag trodde på allvar inte att det skulle vara så farligt. Men nu vet jag bättre.
Efter en gråtattack kan jag inte riktigt förklara varför jag grät. Ibland är det väl bara för att man är orolig för lilla fröken. Ibland gråter jag över att det gör så ont att amma (vilket ingen heller förvarnat en om! Alla påstår dock att det kommer att gå över, men när?!?) Ibland gråter jag för att det är så orättvist för att kvinnan måste gå igenom all möjlig smärta medan mannen inte behöver plågas på nåt sätt... :/ Det känns så orättvist. Och igårkväll var Peter tvungen att åka på jobb, så då grät jag över det. Och så gråter jag över alla löjliga tv-program jag tittar på. Men det brukar jag i och för sig göra i vanliga fall oxå...
Nu kommer vi att få besök de två kommande veckorna, ikväll kommer mamma och pappa och sen kommer Peters bror med sin flickvän. Kanske borde jag förvarna dem och förklara att jag mitt i allt kan börja gråta och att jag troligtvis inte har någon vettig förklaring till varför. Det är hormonerna.
söndag 18 april 2010
fredag 16 april 2010
Liten blir stor
Igår var vi som sagt till BVC. Lilla fröken har växt ordentligt under sina två första levnadsveckor. Från att ha vägt 3700 g två dagar efter födseln har hon gått upp till 4230 gram och på längden har hon växt fyra cm. Sköterskan var tvungen att kolla längden en extra gång för hon tyckte att det var så mycket. Vilma skrek även oavbrutet när sköterskan kollade henne. Så då är det väl inget fel på lungorna heller... :)
(Om man tänker att en vuxen som väger 70 kg och är 170 cm lång skulle öka sin vikt och längd med samma procent skulle det innebära att personen skulle börja väga 80kg och vara 184 cm lång. En rejäl ökning på två veckor... ;))
Eftersom Vilma har ett sugberoende blev mamma rätt glad då sköterskan sa att det var ok att introducera napp för Vilma! Men det är en konst att få den att hållas i munnen.. förhoppningsvis ger träning färdighet!
Vi har även konstaterat att vi blev lurade första veckan då vi trodde att Vilma var en lugn tjej. Nu har hon nämligen börjat visa sitt rätta jag och skriker för fullt om hon inte får som hon vill.. Undras vem hon släktas på!?!
(Om man tänker att en vuxen som väger 70 kg och är 170 cm lång skulle öka sin vikt och längd med samma procent skulle det innebära att personen skulle börja väga 80kg och vara 184 cm lång. En rejäl ökning på två veckor... ;))
Eftersom Vilma har ett sugberoende blev mamma rätt glad då sköterskan sa att det var ok att introducera napp för Vilma! Men det är en konst att få den att hållas i munnen.. förhoppningsvis ger träning färdighet!
Vi har även konstaterat att vi blev lurade första veckan då vi trodde att Vilma var en lugn tjej. Nu har hon nämligen börjat visa sitt rätta jag och skriker för fullt om hon inte får som hon vill.. Undras vem hon släktas på!?!
torsdag 15 april 2010
Arma aska.
När mommo för en gångs skull ska komma över med flyg för att hälsa på så ska naturligtvis något sätta käppar i hjulet. Arma vulkan. Kunde du inte få ett utbrott i morgon istället?!
Peters pappablogg!?!
Jag tycker att Peter borde starta en pappablogg. Orsakerna är följande:
1. Han frågar mig hela tiden om jag skrivit något.
2. Han kommer med förslag om vad jag ska skriva.
3. Han tar bilder som han tycker att jag ska lägga upp i bloggen.
4. Han skulle inte hålla på med Hattrick hela tiden (en fotbollsmanagersida).
5. Han skulle börja läsa andras bloggar och inte behöva fråga mig om vem det där är hela tiden. :)
6. Det skulle vara intressant att läsa!
Snälla Peter börja blogga!
PS. Jag påpekade detta åt honom igår och det lät inte helt omöjligt, jag tror bara att han har lite svårt att komma igång...
1. Han frågar mig hela tiden om jag skrivit något.
2. Han kommer med förslag om vad jag ska skriva.
3. Han tar bilder som han tycker att jag ska lägga upp i bloggen.
4. Han skulle inte hålla på med Hattrick hela tiden (en fotbollsmanagersida).
5. Han skulle börja läsa andras bloggar och inte behöva fråga mig om vem det där är hela tiden. :)
6. Det skulle vara intressant att läsa!
Snälla Peter börja blogga!
PS. Jag påpekade detta åt honom igår och det lät inte helt omöjligt, jag tror bara att han har lite svårt att komma igång...
onsdag 14 april 2010
Vårpromenad
Idag har vi åter varit på promenad... Det är det vi pysslar med nuförtiden, och äter förstås... Idag var utflyktsmålet en köksutställning, vilka prylar och smarta lösningar det finns nuförtiden. (I och för sig så är alla kök superduperbra i jämförelse med vårt nuvarande. Jag menar vi har gas-spis och en 50 cm köksbänk!) Peter var helt fascinerad och kunde knappt slita sig därifrån. Snart måste vi nog börja packa oss hem så vi får vårt drömkök!
Idag kom jag förresten i ett par av mina gamla jeans! Det var länge sen jag hade andra brallor på mig än mammabyxorna. Så magen är kanske i sitt "gamla" skick innan det är dags beachsäsongen 2010... (önsketänkande!)
i Hum- Hum- Humlegården
Imorgon är en stor dag. Vi ska på första kollen till BVC, håll tummarna för att vi skött Vilma korrekt... Och så kommer mommo på besök! Jee, då slipper jag troligtvis att byta bajsblöja under en hel vecka! :D
Idag kom jag förresten i ett par av mina gamla jeans! Det var länge sen jag hade andra brallor på mig än mammabyxorna. Så magen är kanske i sitt "gamla" skick innan det är dags beachsäsongen 2010... (önsketänkande!)
i Hum- Hum- HumlegårdenImorgon är en stor dag. Vi ska på första kollen till BVC, håll tummarna för att vi skött Vilma korrekt... Och så kommer mommo på besök! Jee, då slipper jag troligtvis att byta bajsblöja under en hel vecka! :D
torsdag 8 april 2010
Sova sova sova
Vilma tycker om att sova. Hon sover hela dagen, men när mamma och pappa vill börja sova då kommer Vilma på att hon ska vara vaken... Hur kommer det sig att bebisar sover bättre på dagen än på natten?
Schh! Vi sover...
Schh! Vi sover...söndag 4 april 2010
Onsdagen 31.03.2010
Här är historien om när lilla Vilma kom till världen...
På onsdagmorgon vaknade jag klockan 6 och hade som vanligt ont i höfterna, jag tyckte även att jag hade lite ont i ryggen men det gick över när jag steg upp. Jag la mig på soffan istället och tittade på tv tills Peter vaknade. På förmiddagen gick vi ut på en promenad och ungefär klockan 11 var vi hemma igen.
Halv 12 högg det till i ryggen och magen på mig och jag flög upp ur soffan och skrek. Inom kommande halvtimme hade jag fyra värkar. Peter ringde Danderyds sjukhus, de sa att vi skulle återkomma när värkarna kom med tre minuters mellanrum. Efter klockan 12 kom värkarna tätare och tätare, mitt i allt kändes det som att jag hade värkar hela tiden. Jag ställde mig i duschen och försvann i en märklig smärtdimma. Tiden gick medan jag stod där och ådrog mig 1:a gradens brännskada av det brännheta vattnet, jag var knappt medveten om vad som hände utanför duschen. Kl. 13.50 satte jag mig på toan i tron att jag skulle kissa, istället sprängdes en ballong och fostervatten flög ut fram över toastolen trots att jag satt ner! Jag ställde mig åter i duschen och började tro att jag skulle vara tvungen att föda där på plats... Fortfarande ovetandes om vad som hände utanför toan. Då kom Peter in och sa att han hade en bra och en dålig nyhet... Han hade pratat med Danderyd igen där de då sa att de inte hade plats att ta emot någon, samma sak var det på alla andra sjukhus i Stockholm... Efter många om och men blev det klart att det närmaste stället som hade plats var i Södertälje. Goda nyheten var att han hade fixat skjuts dit...
Jag kunde inte förstå hur det var tänkt att jag skulle klara av att åka bil i 40 minuter. Hur skulle jag kunna sitta? Hur skulle jag ens kunna lämna duschen och hur skulle jag klara av att klä på mig? Ångesten var total. Till slut lyckades jag i alla fall. Under resan till Södertälje, som kändes som en evighet, fokuserade jag endast på att andas så som de sagt man ska göra och att vi är snart framme, snart får jag hjälp.
15.30 var vi framme vid Södertälje BB och jag fick lägga mig i ett undersökningsrum, jag började bli irriterad för jag kunde inte förstå varför allt skulle ta så lång tid, var var smärtlindringen??? Efter vad som åter en gång kändes som en evighet kom äntligen en barnmorska in. Nästan omgående frågade jag efter lustgasen. Hon skulle undersöka mig först... Förvånad konstaterade hon att jag redan var öppen 9 cm!
Jag flyttades till förlossningssalen och äntligen fick jag lustgasen. Men även om värkarna blev mindre smärtsamma så började jag efter ett tag inte tycka om känslan man fick av att suga i sig en massa gas. Att bli lite lullig i början var trevligt, men efter ett tag kändes det som att jag inte riktigt var medveten om vad som verkligen hände. Jag bad därför rätt omgående om att få en epiduralbedövning. Allt förbereddes och kvart i 5 fick jag själva bedövningen. En kvart senare var jag som en ny människa! Jag kunde öppna ögonen och prata med Peter och all ångest var borta, och jag insåg att jag nog skulle klara av det här! Jag kunde till och med gå upp och gå en stund.
Klockan 20.20 fick jag äntligen börja krysta ordentligt och tjugo minuter senare var Vilma ute! Vilken märklig känsla, all smärta som man upplevt under dagen var som bortblåst! På en låg en liten krabat som var alldeles, alldeles underbar och tittade storögt omkring sig. Det är nog det största och mäktigaste som hänt en! :)
På onsdagmorgon vaknade jag klockan 6 och hade som vanligt ont i höfterna, jag tyckte även att jag hade lite ont i ryggen men det gick över när jag steg upp. Jag la mig på soffan istället och tittade på tv tills Peter vaknade. På förmiddagen gick vi ut på en promenad och ungefär klockan 11 var vi hemma igen.
Halv 12 högg det till i ryggen och magen på mig och jag flög upp ur soffan och skrek. Inom kommande halvtimme hade jag fyra värkar. Peter ringde Danderyds sjukhus, de sa att vi skulle återkomma när värkarna kom med tre minuters mellanrum. Efter klockan 12 kom värkarna tätare och tätare, mitt i allt kändes det som att jag hade värkar hela tiden. Jag ställde mig i duschen och försvann i en märklig smärtdimma. Tiden gick medan jag stod där och ådrog mig 1:a gradens brännskada av det brännheta vattnet, jag var knappt medveten om vad som hände utanför duschen. Kl. 13.50 satte jag mig på toan i tron att jag skulle kissa, istället sprängdes en ballong och fostervatten flög ut fram över toastolen trots att jag satt ner! Jag ställde mig åter i duschen och började tro att jag skulle vara tvungen att föda där på plats... Fortfarande ovetandes om vad som hände utanför toan. Då kom Peter in och sa att han hade en bra och en dålig nyhet... Han hade pratat med Danderyd igen där de då sa att de inte hade plats att ta emot någon, samma sak var det på alla andra sjukhus i Stockholm... Efter många om och men blev det klart att det närmaste stället som hade plats var i Södertälje. Goda nyheten var att han hade fixat skjuts dit...
Jag kunde inte förstå hur det var tänkt att jag skulle klara av att åka bil i 40 minuter. Hur skulle jag kunna sitta? Hur skulle jag ens kunna lämna duschen och hur skulle jag klara av att klä på mig? Ångesten var total. Till slut lyckades jag i alla fall. Under resan till Södertälje, som kändes som en evighet, fokuserade jag endast på att andas så som de sagt man ska göra och att vi är snart framme, snart får jag hjälp.
15.30 var vi framme vid Södertälje BB och jag fick lägga mig i ett undersökningsrum, jag började bli irriterad för jag kunde inte förstå varför allt skulle ta så lång tid, var var smärtlindringen??? Efter vad som åter en gång kändes som en evighet kom äntligen en barnmorska in. Nästan omgående frågade jag efter lustgasen. Hon skulle undersöka mig först... Förvånad konstaterade hon att jag redan var öppen 9 cm!
Jag flyttades till förlossningssalen och äntligen fick jag lustgasen. Men även om värkarna blev mindre smärtsamma så började jag efter ett tag inte tycka om känslan man fick av att suga i sig en massa gas. Att bli lite lullig i början var trevligt, men efter ett tag kändes det som att jag inte riktigt var medveten om vad som verkligen hände. Jag bad därför rätt omgående om att få en epiduralbedövning. Allt förbereddes och kvart i 5 fick jag själva bedövningen. En kvart senare var jag som en ny människa! Jag kunde öppna ögonen och prata med Peter och all ångest var borta, och jag insåg att jag nog skulle klara av det här! Jag kunde till och med gå upp och gå en stund.
Klockan 20.20 fick jag äntligen börja krysta ordentligt och tjugo minuter senare var Vilma ute! Vilken märklig känsla, all smärta som man upplevt under dagen var som bortblåst! På en låg en liten krabat som var alldeles, alldeles underbar och tittade storögt omkring sig. Det är nog det största och mäktigaste som hänt en! :)
Mammas och pappas lilla älskling!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)